Det var två systrar, en jägmästare hjälpt av en ekonomisk kris och ett par ideella organisationer som räddade Tyrestas skogar för framtiden. Och det var minst lika många som hellre huggit ner hela klabbet och istället gjort sig en redig slant.
Text och bild: Dan Rosenholm
Det var framförallt under åren 1916–17 som skogsskiften och fastigheter i Tyresta utsattes för spekulativa affärer och uppköpsförsök. Disponenten Eskil af Ekenstam på̊ Elektraverken lyckades samla på sig mest mark, företaget hade satt en ångsåg i drift på Tyresta, här skulle huggas. Uppenbarligen gick det inte jättebra, sågen demonterades och fraktades bort år 1920, inga spår finns kvar.
Två systrar
En, eller möjligen två, anledningar till att skogen inte förvandlades till plank hette Emma och Lovisa Dahlgren. De båda systrarna var ogifta och hade ärvt mark från föräldrar och släktingar. Emma, i kyrkboken registrerad som bonde, var en bestämd kvinna med förmåga att sätta sig respekt i manssamhället. Barsk men snäll var hennes eftermäle och hon satte sig till hårdnackat motstånd mot försäljning av systrarnas arvegårdar. Systern Lovisa var däremot tillbakadragen, stod under förmyndarskap och noterades i f på äldre dagar i församlingsboken som sinnessjuk (med tanke på dåtidens syn på kvinnor som inte passade mönstret kanske dagens tolkning varit annorlunda). Det var i alla fall systrarna Dahlgrens, framförallt Emmas, ovilja att sälja som på 1910-talet räddade Tyrestaskogen åt eftervärlden. Idag är Dahlgrensgården hjärtat i nationalparken, i fähuset finns servering och mangårdsbyggnaden fungerar som samlingslokal.
En framsynt jägmästare
Ett drygt decennium senare kom nästa attack mot gammelskogen då industri- och finansmannen Torsten Kreuger 1929 köpte Tyresta bys alla ägolotter, totalt 1400 hektar (den gången var Emma Dahlgren med på noterna och sålde, systern Lovisa var död). Tyrestaskogen skulle förvandlas till viltpark för jakt och i området ner mot Svartbäcken skulle konstgjorda dammar för fiske anläggas. Såhär i efterhand verkar den gode Torstens planer lätt grandiosa, eller så var de bara ett utslag av tidens natursyn. Avverkning av 25 tusen kubikmeter skog planerades (måhända ett sätt att finansiera projektet), en avverkningsplan upprättades, än idag finns märken kvar på träd efter stämplingen inför huggningen.
Det var nu den framsynte länsjägmästaren Erik Hedeman-Gade klev in i spelet. Vid en besiktning insåg han att Tyrestaskogen var på tok för gammal och värdefull för att huggas, hans föreslog tvärtom att den skulle skyddas. I kombination med kristider och låga virkespriser sköts avverkningarna på framtiden. Också kulturhistoriken Sigurd Erixon, senare professor i nordisk folklivsforskning, anses ha dragit sitt strå till stacken, i boken Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmstrakten från 1934 ägnade han ett 50-tal sidor bara åt Tyresta By.
Förövrigt hade Torsten Kreuger några år tidigare, 1925, agerat räddare av Blå jungfrun, ön mellan Öland och fastlandet, vilken han köpt och överlämnat som gåva till staten med resultat att den året efter blev nationalpark. Men mest känd idag är nog Torsten för sin storebror Ivar Kreuger, tändstickskungen som tog sitt liv i Paris 1932, starten på Kreugerkraschen.
Naturskyddsföreningen och Rädda Tyrestaskogen
Men ännu var det långt innan Tyrestaskogen kunde räddas åt framtiden.
Efter påtryckningar från, inte minst, Naturskyddsföreningen och dess mångårige ordförande Sten Selander (poet, forskare och senare akademiledamot) köpte år 1936 Stockholms stad Kreugers markinnehav, med syfte att förvandla det till friluftsområde för allmänheten. Decenniet efter, 1948, förvärvade staden ett intilliggande område i Åva från Tyresö̈ slott och under tidigt 60-tal ytterligare mark norr om Åva.
Men stadens goda uppsåt var en sak, avsaknaden av formellt skydd en annan. För att rädda skogen från planerade golfbanor, stugbyar och kraftledningsgator bildades 1973 aktionsgruppen Rädda Tyrestaskogen och mot slutet av 1970-talet fanns en tydlig opinion mot planerade skogsavverkningar. Tack vare att Länsstyrelsen 1979 avsatte markerna i Tyresta och Åva som interimistiskt (tillfälligt) naturreservat fick området respit. Sex år senare stödde såväl Haninge och Tyresö̈ kommuner som Stockholms stad ett förbud mot skogsbruk, naturreservatet Tyresta-Åva på hela 3400 hektar (inkluderande dagens nationalpark) invigdes 1986.
Naturvårdsverkets kvarnar malde, underskatta aldrig kraften i svensk byråkrati, och redan 1989 föreslogs att de mest orörda tvåtusen hektaren av sprickdalslandskap och urskog skulle uppgraderas till nationalpark. Stockholms stads sålde sin mark för symboliska tusen kronor till staten (Naturvårdsverket) och 1993 kunde Tyrestas nationalpark bildas samtidigt som reservatet runt det utvidgades, totalt runt 5000 hektar natur att njuta av. År 2006 förvärvade Naturvårdsverket merparten av marken också inom Tyrestas nuvarande naturreservat från Stockholms stad. Än är historien alltså inte slut.
Bränder formar skogen
Bränder är avgörande för skogars ekologiska utveckling och ger upphov till mosaikartade landskap med inslag av lövträd, gräs, örtvegetation, olikåldriga träd och död ved.
För att förstå dagens Tyresta måste vi förflytta oss minst fyra århundraden tillbaka i tiden, till den epok då skogsbete och bränning var de mänskliga verksamheter som hade kraftigast påverkan på skogsvegetationen. Då brändes det för att förbättra skogsbetet, men även för svedjebruk, för odling av råg, potatis och betor. Bondesamhällets aktiva bränder särskiljer sig gentemot senare tiders genom tätare frekvens men också mindre intensiva brandförlopp.
Fram till 1600-talets andra halva brann det tätt i Tyresta, med i runda tal tre decenniers mellanrum. En blandning av stora och små̊ bränder var regel. Större bränder, på hundra hektar eller mer, passerade 1489, 1538, 1552, 1575, 1584, 1599, 1643, och 1652. Flera av dem täckte över tusen hektar (väl överträffande 1999 års brand), branden 1599 täckte i stort sett hela dagens nationalpark.
Kunskaperna kommer från tekniska undersökningar snarare än forna dokument. Att så stora skogsbränder härjat så nära huvudstaden utan tydliga avtryck i historiska källor känns rätt märkligt. Sannolikast är förklaringen är att bränder var så vanliga att man inte tog notis förrän de påtagligt hotade folk och fä eller skogen som industriell resurs. Dessutom fungerade Östersjön, dess vikar och sjöarna i norr som brandgränser; mot söder och väster var hindren färre, men det berörde inte Stockholm.
Under perioden 1650–1680 så sker något, bränderna upphör. Bakom döljer sig inget mindre än släkten Oxenstierna.
Oxenstierna och en ny skogsförordning
I 1647 års skogsförordning förbjöds allt svedjande som inte avsåg permanent uppodling. I bakgrunden agerade mäktiga järnbruk som formligen slukade träkol i sina ugnar och fruktade att virket inte skulle räcka till behoven. Under det 1600-talet, då Sverige var inblandade i många och långa krig, var gruvdrift ekonomiskt avgörande. Böndernas svedjande hotade skog och kolning, och man ville stoppa torpbebyggelse och så kallad finnkolonisation.
Efterlevnaden av svedjeförbuden kom att variera geografiskt, i Stockholmstrakten och runt Tyresta var hörsamheten till de nya lagarna tydligast. Många av de riksdagsmän som instiftade 1647 års skogsförordning var godsherrar runtom Stockholmstrakten och hade starkt intresse i förbudslagarna efterlevande. Farbror till dåvarande slottsherren på̊ Tyresö̈ slott var ingen mindre än rikskansler Axel Oxenstierna i egen hög person, vilken anses ha varit den drivande kraften för lagstiftningen mot svedjebruk och bränning.
Den alltid expanderande huvudstaden gav också monetärt värde till träden i Tyrestas skogar, behovet av brännved var oerhört och efterfrågan på virke fanns det också. Godsägarna la egna resurser på inspektorer som bevakade domänerna och advokatfiskaler som förde processer och under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet ställdes bönder och torpare inför rätta for olovligt svedjande.
Sjöutfyllda sprickdalar
Tyresta är en del av det sörmländska sprickdalslandskapet, Södertörn, där hällmarker avlöses av långsträckta sprickdalar med sjöar och vattendrag. Till största delen består vegetationen av högt belägna, glesa hällmarkstallskogar, med myrar, sumpskogar och högstammmiga gran- och blandskogar i sänkorna. Genom växlingen mellan sprickdalar och hällmarksplatåer uppfattas området som ganska kuperat, men nivåskillnader är små och den högsta punkten är bara 85 meter över havet- Även om det inte alltid känns så efter en dags vandring.
Nationalparken är i huvudsak opåverkat av modernt skogsbruk, urskogsartad gammal skog dominerar. Eller dominerade.
När beslutet om att inrätta Tyresta som nationalpark klubbades 1993 ansågs området stå i särklass söder om Dalälven, med få motsvarigheter i södra Norrland eller södra Finland. Urskogskaraktären framhölls som dess största värde, de grovstammiga och högväxta bestånden på mellan 120 och 350 år, alla döda träd i olika nedbrytningsstadier. Avverkningsstubbar är något man hittar högst sporadiskt. Att benämna Tyresta urskog är trots detta inte helt sant, mer korrekta är primär naturskog. Å den andra sidan ligger mycket av dess värde i det förindustriella brukandet; den historiska aktivitet som format området bör framhävas, inte döljas. Och i det nya seklet präglas stora delar av området av 1999 års skogsbrand.
Branden som avslutar seklet
Den första augusti 1999 blev en dag av radikal förändring. Rök från en begynnande skogsbrand i Tyresta naturreservat observerades under förmiddagen, en bra bit från farbar väg. Snart spred sig branden våldsamt norrut, in i nationalparken. Sommaren hade varit en av 1900-talets torraste och nu var inte bara ytlagren kruttorra utan även markens underliggande humusskikt. Brandförsvaret var maktlöst, redan innan första dagens slut hade uppåt tvåhundra hektar eldhärjats. Det akuta brandförloppet varade sex dagar och eftersläckningen pågick i veckor. Räddningsinsatsen kom att bli den största i Sverige fram till dess, periodvis var runt sexhundra personer engagerade i det som blev en 450 hektar stor brand.
Att humusjorden brändes bort på de magra hällmarkerna var förväntat men i Tyresta fortplantades elden också ut över de myrar som normalt är fuktiga och förmår hejda lågornas framfart. Elden gick djupt även i torven och rena myrmarker brändes av fullständigt.
Träddöden blev omfattande och ungefär 40 hektar gammelskog med urskogskaraktär gick under för lågorna. När marken är extremt uttorkad, som 1999, hjälper inte den tjockaste bark, många träd dör av att rötterna bränns ihjäl. Men vid skogsbränder dör inte alla träd, inte ens i den tuffa branden 1999, i brandfältens kanter, på̊ mossar och till synes utan förståelig orsak överlever nästan alltid enstaka träd.
