Det var tack vare tjänstemän och utredare vid Västernorrlands länssstyrelse som Skuleskogens nationalpark kom till stånd. Mer rafflande än så var inte bildandet. Desto mer spännande var det på den tiden rövare härjade i skogarna.
Text och bild: Dan Rosenholm
I en översiktlig naturinventering av hela länet på 1960-talet skrev Lars Guvå, tjänsteman vid Länsstyrelsen i Västernorrland, att Skuleskogen uppfyller alla krav på ett naturvårdsobjekt av högsta rang. Decenniet efter, år 1974, bildades ett interimistiskt (tillfälligt) naturreservat. Ytterliggare tre år senare presenterade Lars Kardell, skogsforskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, en skötselplan. Han ansåg det i princip omöjligt med skogsbruk i Skules ståtliga granskog utan att dess unika värde förstördes. Istället föreslog han att området skulle utvecklas fritt mot urskog, som nationalpark.
För att bilda en nationalpark krävs statligt ägande. Trots tidigare friktioner och ömsesidig oförståelse mellan markägare och länsstyrelse lyckades Naturvårdsverket köpa marken. År 1984 beslutades om inrättandet av Skuleskogens nationalpark. Den långsamma, men på något sätt ändå effektiva, svenska byråkratin hade återigen visat framfötterna och genererat resultat. Mer spännande än så var inte bildandet, inte i stora drag i alla fall.
Rövare och troll
Desto mer äventyrligt är Skulebergets historia, eller i alla fall alla de skrönor som omger. I Skulegrottan hade rövarna sitt residens, det var på 1600-talet de kommit dit sjövägen. De stöttes ut av lokalbefolkningen och tog sin tillflykt till grottan. Från sitt högkvarter högt på berget trakasserade de förbifarande resenärer som tvangs erlägga tull, eller i värsta fall brandskattas på ägodelar och handelsvaror. Att rövarna till slut plundrade också ortsbefolkningen skulle leda till undergång.
Det var en nygift och nyss inflyttad bonde som skulle bli deras fall. Hos lokalbefolkningen var han illa ansedd, de var skeptiska mot främlingar och förutsatte att nykomlingen var i maskopi med rövarna. Den resolute färskingen bestämde sig för att göra slut på rövarväldet en gång för alla, och hoppades därigenom själv bli accepterad i bygemenskapen. Han sökte upp banditerna i bergsgrottan, hävdade inför dem att han blivit bortjagad från byn och minsann var hämndlysten en. Uppenbarligen var han skicklig som aktör och upptogs i gänget.
Nu följde nästa steg i planen. Den påstått utstötte bonden övertygade sina nya kompanjoner om att det vore rena klokskapen att stjäla får från byborna. Detta skulle, förutom kött i magen, ge den hämnd på byns bönder han påstod sig trakta efter. Tillsammans rodde det oförvägna rövargänget till den ö där fåren betade. Väl framme låtsades den lurige bonden vricka foten, oj vad det gjorde ont, och fick lov att vänta vid båten. Helt förlitade sig de andra nog inte på honom, busar brukar inte lita överdrivet på varandra, utan avsatte två ur skaran som skulle hålla honom sällskap medan resten gav sig av på uppiggande fårjakt (den som själv jagat bortsprungna får vet att både bra kondition och list krävs).
Bonden, han som spelade låtsasrövare, var inte den som var den utan lyckades med konststycket att lura också de två vakthållande rövarna att pröva fårfångandets vedermödor. Med kompanjonerna på tillräckligt avstånd kastade han sig nu i båten för att ivrigt ro och varsko byborna. Som förväntat reste sig byn nu som en man. Ett uppbåd av rejäla, och säkert ilskna, karlar gav sig iväg till ön, här skulle skipas rättvisa. Tre rövare påstås ha blivit ihjälslagna medan resten drunknade när de vettskrämda flydde ner i havet. Så var rövarnas saga all, i alla fall enligt traktens skrönor. Simma kunde de naturligtvis inte, vem kunde det, på den tiden sågs vatten som ett farligt gift (som inte bara omgav Gotlands stift).
Men alla ute i skogarna var inte lika farliga som rövarna. Bergatrollen, som ansågs leva där, betraktades som ofarliga och mest ute efter att retas och skrämma bort folk från det berg de såg mer som sitt hem, inte byböndernas. Mest känd är trollet Skord, huvudfigur i Kerstin Ekmans förunderliga roman Rövarna i Skuleskogen från 1988, en bok med många bottnar men samtidigt (förlåt uttrycket, Kerstin) en festlig sak.
Inlandsis och landhöjning
Det var en kall, vit och nederbördsrik värld, och det var inte särskilt länge sedan. När den senaste inlandsisen för 20 tusen år sedan nått maximal utbredning slutade den i höjd med dagens Berlin och Moskva och täckte i stort sett hela England. Tyngdpunkten för denna, upp till tre kilometer tjocka, ismassa låg kring Höga kusten. Den gigantiska tyngden från allt stelnat vatten fick till resultat att jordskorpan trycktes ner över 800 meter, som om den vore av gummi. Det ses som ett unikt rekord, ingenstans på vårt klot har den senaste istiden haft sådan effekt. Återhämtningen pågår fortfarande, vid Höga kusten med en hastighet på åtta millimeter på ett år. Det är snabbt det, för någon född på trettiotalet eller tidigare har strandlinjen hunnit resa sig minst tvåtredjedels meter ur havet. I ett riktigt flack område kan det motsvara tiotals meter strand som blottats, lyft sig ur Östersjön alldeles på egen hand.
Vartefter klimatet blev varmare drog sig inlandsisen norrut, tyngden minskade och jordskorpan fjädrade tillbaka. För ungefär 9600 år sedan nådde iskanten Höga kusten, nu tilläts havsvågorna påbörja sin dagliga, enträgna bearbetning. Skuleområdets strandkant befann sig vid tidpunkten på, vad som idag är, 285 meters höjd – mark och berg ovanför har aldrig bearbetats eller spolats rent av havets svallningar. Detta kallas högsta kustlinjen, områdena ovanför består av osorterade moränjordar och är stenigare , men är också frodigare, eftersom moränjordarna där inte sköljts ner i havets djup utan legat kvar och gett växtligheten tillgång till vittrande mineraler. Just i Höga kusten är högsta kustlinjen ofta väl synlig i och med att bergen har som en grön mössa på sig. Fenomenet har till och med hedrats med en egen benämning, kalottberg.
Våra djupt troende föregångare, vilka inte hade tillgång till modern vetenskap, funderade naturligtvis på vad, det vi idag kallar, landhöjning månde kunna bero på. Impregnerade av bibelns och gamla testamentets läror blev tolkningen att någon typ av avrinning efter syndafloden låg bakom. Först på 1900-talet blev det allmänt accepterat att fenomenet orsakades av den landhöjning som var frukten av istidens press på jordskorpan. Man ska i sammanhanget tänka på att geologins stora era, den tid då det var vetenskapen framför andra och dörrarna till jordens historia öppnades, var senare delen av 1800-talet och en bit in i seklet efter.
Vad händer härnäst, för ännu är inte landhöjningens tidevarv slut. Närmast på tur kommer Salsviken i nationalparkens norra del, som sakta kommer att snöras av, växa igen och så småningom förvandlas till tjärn. Och Tärnättholmarna i kanten av Östersjön, de har för inte allt för länge sedan begåvats med alldeles egna landbryggor och förvandlats till halvöar. Men allt tar sin lilla tid, de klimatdrivna havsnivåhöjningarna håller emot och människans liv är kort, vårt tidsperspektiv ringa.
Gammelgran och martall
Nej, Skuleskogen är inte en urskog, en sån skog som fått utvecklas av sig själv sedan urminnes tider. Under skogsindustrins guldålder mellan 1860 och 1900 avverkades praktiskt taget all egentlig skogsmark, endast hopplöst svåråtkomliga områdena sparades. Redan då dominerade Skules våta och frodigare delar av gran, det vet man på grund av en närmast total avsaknad av tallstubbar i de bördiga sänkorna. När träden fallit för yxan och stockarna släpats bort av arbetshästar lämnades hyggena åt sitt öde. Decennierna gick och skogen kämpade sig tillbaka, först lövsly, sedan tog granen överhand. Idag dominerar åldringar, de mer än hundraåriga, upp till tvåhundraåriga, ståtliga granarna. Enstaka exemplar kan vara uppåt 250 år, innan 1800-talets avverkningar levde de som spinkiga grandvärgar i storskogens skugga, ratades av skogshuggarna på grund av sin klenhet, tog sedan sin revansch och sköt sedan fart.
Spåren efter bränder inom nationalparken är få. Områdets brutna topografi, smala dalgångar mellan nästintill kala hällmarksryggar, gör det svårt för bränder att sprida sig. Från 1700-talet och framåt, då skogen fick ett allt större ekonomiskt värde, började man dessutom aktivt bekämpa skogsbränder. Ett tecken på att bränder inte förekommit på långliga tider är granens dominans, tall tål eld mycket bättre.
På de vidsträckta höjdstråkens torra och magra hällmarker dominerar, däremot, tallar. Generellt är de äldre än granskogen, väsentligt äldre, skälet är helt enkelt att de undsluppit avverkning. Att många tallgamlingar passerat de femhundra märks knappast på storleken. På hällmarkernas utsatta höjder är även de allra äldsta småväxta, till det yttre liknar de japanska bonsaier. Sättet de bildats på är liknande, med brist på näring och vatten. Dessutom har tallstackarna pinats och förvridits under århundraden av plågande vindar, stekande sol och iskalla vintrar. Martallar är det svenska uttrycket, att de överhuvudtaget överlevt några av de långa, heta, torra somrarna sedan millennieskiftet är närmast ofattbart.
