Vi befinner oss så djupt upp i Medelpads vidsträckta granskogar man kan komma. I trakterna kallades traditionellt den här typen av avlägsna nybyggen för fjällställen. Och så känns det. Rigåsen heter platsen, höjden ligger kring 425 meter. Fram till 1940-talet levde här två familjer på det jorden gav.. Idag är det naturreservat.
Text och bild: Dan Rosenholm
Det var någon gång under 1700-talet nybyggare bröt mark för torpen på krononybygget Rigåsen. Från början bedrevs svedjebruk, med tiden traditionellt jordbruk. Här uppe, där Medelpad möter Jämtland och Ångermanland, låg bosättningarna glest, vägnätet var obefintligt och skogarna oändliga, här var somrarna korta och vintrarna isande. Hur kunde någon ens komma på idén att bosätta sig i dessa karga marker, fjärran från civilisationens påstådda ära och redlighet?
Myrslåtter, frostnätter och öring
Av nödtvång, naturligtvis, för chansen att ge sina barn mat på bordet. Och av frihetslängtan, att i vardagen slippa beroendet av överheten. Dessutom säkerligen av äventyrslust och livsvilja. Men där fanns också mer objektiva skäl. Ett var att marken, i motsatts till omgivande pinnmo, var någorlunda lättbruten. Ett annat var tillgången till vattenkällor och möjligheten att med grävda brunnar täcka de två torpens behov. Ett tredje skäl var den goda tillgången till skogsbete och myrslåtter.
Själva läget, en sluttning på över fyrahundra meters höjd, kunde också vara en fördel; här rann kylan av, försommarens frostattacker nöp inte till lika brutalt som i dalgångarna och på vintrarna fanns rikligt med skyddande snö. Därtill kunde magar mättas med vilt från skogarna och god och närande öring från närbelägna Lövsjön. Med andra ord ett riktigt hyggligt ställe att bygga en tillvara på, det framgår inte minst av att det i mitten av 1800-talet pågick en lång rättslig tvist om rätten till Rigåsen.
På en karta från 1846 finns Rigåsens inägor beskrivna, fjorton tunnland odlingsbar jord och ängsmarker för grässlåtter (ett tunnland motsvarar en halv hektar). På åkrarna odlades potatis, korn och lite ärtor. Kornet torkades i en kornhässja och tröskades med hästvandring (ni vet, där en häst vandrar i cirkel). I trädgårdslanden växte kålrötter, morötter och rödbetor. Inom den hägnad som omgav de gårdarna fanns även arton tunnland skogsbete. Merparten av vinterfodret bestod av starrgräs från omgivande myrar, vi pratar om mer än hundra tunnland som slogs vartannat eller vart tredje år. Starrgräsen, Carex, är hårda saker, här krävdes både sylvassa liar och kraft i nyporna.
Anna Greta och Erik Petter
Efter att Anna Greta Engström på den övre, östra gården under 1870-talet blivit ensamstående änka, med tre barn, krävdes en ny karl. Anna Gretas val föll på den fjorton år yngre Erik Petter Åhlander. Uppenbart var valet finemang, Erik Petter fick med tiden rykte som en riktig kraftkarl och jägare av stora mått. Inte bara lagligt, förstås, i Rigåsens stora stenrösen kunde nedsaltat, tjuvjagat älgkött gömma sig i väl dolda, nedgrävda tunnor (fullt förståeligt, potatis, älgkött och brunsås på grädde behöver man inte vara utsvulten för att uppskatta). Runt 1920 övertar Anna Gretas dotter Charlotta, med make Backberg, det nedre, västra stället.
Det avlägsna fjällställets förmåga att föda sina innevånare var gott. År 1937 vet man att Åhlanders hade fyra kor, två ungnöt, häst, får och getter, höns och ibland någon gris. Backbergs, på nedre stället, uppgavs ha tre kor, ungnöt och häst. Korna var av fjällras (vilka klarar sig på sämre foder och ger mjölk med högre fetthalt), som nykalvade mjölkade de fem, sex liter per dag, annars blev det tre liter.
Sommartid gick kreaturen fritt i skogen, 20- och 30-talens stora kalhyggen genererade gott om fräscht bete. Framåt hösten tilläts djuren innanför hägnaden och fick sig väl smaka av ängarnas åte rväxt. Årligen bärgade de två familjerna runt sextio lass starrgräs från myrarna. Vintertid fick kossorna klara sig på starrfoder, medan hästarna åtnjöt förmånen av äkta gräshö från lägdorna. Ganska stora mängder löv – från asp, rönn, sälg och björk – hämtade i skogsmarkerna gick åt till får och getter.
År 1941 dör Erik Petter, 82 år gammal. Året efter hålls auktion och snart flyttar även Charlotta och hennes Backberg. Därefter står Rigåsen obebodd. Boningshuset på det övre östra stället flyttades till Stöde under 1960-talet, resten av byggnaderna har fått stå kvar. Det övre torpets bagarstugan har rustats upp med britsar för övernattning och eldningsmöjligheter. Brunnen invid har rensats, där kan vatten hämtas. Det nedre torpet, och en del andra byggnader, har lämnats att sakta förfalla.
Öde i ödemarken
De första åren efter att Rigåsen lämnats åt sitt öde slogs lägdorna av en torpare från relativt närbelägna Återvänningen. Från 40-talets slut och in på̊ 60-talet lät bönder från byn Bredsjön, långt ner i dalen i sydväst, sina arbetshästar utnyttja Rigåsen för skogsbete, en näringsrik återhämtning mellan våranna och slåttanna (traktens sätt att benämna vårbruk och slåttertid).
Rigåsens unika flora uppmärksammades på 1970-talet av ideella organisationer, vilket så småningom resulterade i att länsstyrelsen i Västernorrland år 1982 tog beslut om naturreservat. Sedan dess har ängarna slagits varje sommar. Ägare är SCA och vården står Skogsvårdsstyrelsen och ideella krafter för.
Det är ängsväxtligheten man genom reservatsbildningen främst velat bevara. En del av finns där på grund av höjdläget och att marken hållits öppen, andra har kommit dit med höfrö. Gräsarterna rödven och stagg kännetecknar, ängsskallra, daggkåpa, vårbrodd och skogskovall är vanliga. Arter som dvärglummer, blåsuga, kattfot, backnejlika, slåtterfibbla, blåklocka, prästkrage och låsbräken indikerar hävd. För trakten mer ovanliga arter är topplåsbräken, piprör, gulmåra, åkervädd och rödklint. Åkervädd, smällglim, rödklint, fältarv, ängklocka, klotpyrola och björkpyrola är andra arter som kan hittas, och i de torraste partierna ska kattfot och backnejlika finnas.
Av orkidéer finns Jungfru Marie nycklar och nattviol men även tvåblad. Den, i trakterna rara, mörkblå̊ fjällgentianan har tyvärr inte observerats de senaste åren och kan ha gått förlorad. En lysande gröngul tuss av den sällsynta, men giftiga, varglaven finns ovanför dörren på den nedre mangårdsbyggnaden, men blir mindre och mindre med åren.