Berättelsen om hur en amerikansk finansman inte bara räddade sin barndoms skogar undan skogsskövling utan också gav världen en nytt sätt att skydda skog. Platsen var White Mountains i den amerikanska delstaten New Hampshire, Weeks Act kom lagen att heta. Vi befinner oss i åren kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet
Text och bild: Dan Rosenholm
New Englands oländiga vita berg
White Mountains ingår i norra delen av den bergskedja som löper längs USA:s östkust, Appalacherna. Snö eller ljus, naken granit kan ha gett namnet, ingen vet egentligen.
White Mountains är de klart oländigaste bergen i New England, USAs ursprungligaste del. Området är omfattande, täcker en fjärdedel av delstaten New Hampshire och sträcker sig en bit in i Maine. Här finns nordöstra USA:s högsta topp, Mount Washington på 1917 meter, mest känd som långvarig världsrekordhållare i uppmätt vindstyrka; håll i er (vilket knappast lär hjälpa), 372 kilometer i timmen. Större delen av bergsområdet är federalt skyddad som National Forest, ungefär ett mellanting mellan nationalpark och naturreservat. Det är härifrån den här typen av naturskydd har sitt ursprung.
Den jungfruliga skogen
Längs dalar och bergssidor, så långt ögat når, breder frodig skog ut sig. Det är vad dagens besökare till White Mountains National Forest möter. För lite över ett sekel sedan var det inte alls på det här viset. Kalhyggen dominerande. Här fanns dussintals gruvor, hundratals kvarnar, milslånga järnvägar för timmertransporter, stenbrott, kolmilor, kalkugnar, skogsvägar, vägtullar och övernattningsstugor. Av det finns idag bara rester, det mesta är sedan länge borta, resterna övervuxna.
Till White Mountains kom europeiska bosättare först mot slutet av 1700-talet, långt senare än till resten av amerikanska östkusten och New England. Det var efter det fransk-indianska kriget 1754–1763 – det sista av fyra kolonialkrig mellan England och Frankrike – som området blev tillgängligt för nybyggare. De flesta kom vandrande till fots, ägodelarna var få och tillgången på kontanter ännu mindre.
Vad som mötte var sjöar, floder, bäckar, jungfrulig skog och oländiga berg. Terrängen gjorde förflyttningar svåra, endast ett fåtal passager fanns. Nybyggarna röjde skog för jordbruksmark och till timmer. De byggde vattenkvarnar för att mala säd och vattensågar för att såga plank. Ur skogen sprang välstånd, precis som i Sverige, in på artonhundratalet etablerades välmående småstäder. Tack vare bergens skönhet utvecklades också turism till en huvudnäring. Under de kommande decennierna skulle den industriella revolutionen förändra landskapet till oigenkännlighet.
Den förödda skogen
Skogsbruket blev storskaligt, ägandet koncentrerat. Fram emot sekelskiftet, det mot nittonhundratalet, var det mesta av White Mountains dalar och bergssidor renrakade. Avsaknaden av trädvegetation orsakade översvämningar, grav erosion och enorma skogsbränder. Vattendragen slammade igen, bäckar fylldes med sågspån och lera, fisket försvann. Småstäderna var inte sällan täckta av skogsbrändernas aska, de nakna bergssidorna svarta snarare än gröna, en av skogshuggarbyarna brann ner till grunden. Även industrialisterna drabbades själva när vattensågverken översvämmades på våren och vattnet sinade sommartid. De många turisterna var missnöjda och klagade; år 1889 varnade myndigheterna för att huggandet riskerade att förstöra verksamheten för över tusen hotell och pensionat. Fattigdomen bland vanligt folk var utbredd.
En bankman med känsla för skog
Vem kunde tro att det var en bankman som skulle rädda White Mountains skogar och stå bakom en av det tidiga 1900-talets viktigare miljölagstiftningar.
John Wingate Weeks var en välbeställd man, tidigare sjöofficer, som gjort sig en förmögenhet på det investeringsbolag han startat i Boston (Hornblower & Weeks). Innan fyllda fyrtio, 1899, hade han samlat tillräckligt med kapital för att istället rikta intresset mot politik. Det var inom ramarna för tidens progressiva parti, republikanerna, han blev verksam. Under sin andra kongressperiod siktade han in sig på en plats i representanthusets mäktiga bankutskott. Så blev det inte. Istället såg talmannen, Joe Cannon, till att han hamnade i jordbruksutskottet.
Lite förvånande var det, det där med natur och gröna näringar låg långt bortom Weeks bakgrund inom finansens värld, men talmannen hade känt till att han var bekymrad över förstörelsen av White Mountains skogar. Det var i de trakterna Weeks var född 1860, där han växt upp, sprungit sedan barnsben och med egna ögon sett lokala träbaroner kalhugga enorma ytor av bergens skogar. Fortfarande hade han ett sommarhus i området.
Lyckligtvis var Weeks inte den enda som var upprörd över skogsskövlingen.
Pastorn och boaormen
John Johnson hette en lokal pastor. I pamfletten The Boa Constrictor of the White Mountains pekade han med vass penna ut orsaken till förödelsen; den kartellbildning som träpatronerna styrde och ställde igenom. Tack vare monopoliseringen kunde de svälta ut småskaliga timmerhuggare, vilka tvingades sälja sina marker till storbolagen för underpris. Prisdumpningen på fastigheter motsvarar i stora drag vad som skedde i Sverige vid ungefär samma tid och här gick under beteckningen baggböleri.
Pastor Johnsons pamflett tog skruv och år 1901 bildades ett sällskap för bevarandet av New Hampshires skogar. Den, och liknande grupperingar inriktade på andra delar av Appalacherna, skrev petitioner (en typ av avancerade medborgarförslag) till USA:s federala lagstiftare om naturskydd och markköp för att bilda nationalparker. Då, som nu, var i USA det politiska motståndet mot statligt markinnehav stort. Djupt i den amerikanska kulturen ligger drömmen om personligt ägande och rikedom, långt öppnare än hos oss européer. Mer än fyrtio lagförslag avslogs i kongressen av varierande skäl, en del med motiveringen att staten alls inte skulle äga mark, andra ansåg att det var upp till delstaterna att bestämma sånt.
Men tidens vindar hade vänt. Längre söderut i Nordkarolina hade de första större skogsåterplanteringarna skett. I Wisconsin lät delstaten år 1878 freda ett skogsområde för att skydda vattendrag nedströms, Pennsylvania hade följt efter. Staten New York hade skyddat Adirondack som naturreservat, i sin konstitution skrev de till på köpet att den skulle vara ”för alltid vild”.
Opinionsarbetet gav frukt. Totalt nio delstater runt Appalacherna stödde nu idén att staten skulle tillåtas köpa och skydda skogsområden på nationell nivå. Det var under 1800-talets sista årtiondena naturskydd och nationalparker som institution sett dagens ljus och årtiondet efter sekelskiftet var president Theodore Roosevelt i full sving som naturbevarare.
Weeks Act
Också naturen själv spelade med. År 1907 svämmade floden Monongahela, längre söderut, över med enorma skador som följd, framförallt i staden Pittsburgh. Efter förödande bränder som kostade 85 personer livet på västkusten 1910 – också orsakad av avskogning – på mer än 12 kvadratmil svängde den politiska pendeln. Det var nu representanthusets talman Joe Cannon visade sig beredd att släppa upp ett förslag om nationellt skogsskydd. Han satte ett villkor dock, att Weeks själv i egenskap av affärsman skulle vara beredd att godta det. Till historien hör att just Cannon varit kategoriskt emot all statlig inblandning av det här slaget. Mest känd är hans allitteration ”det kommer inte att bli en cent till scenerier”.
Weeks första lagförslag misslyckades med att erövra en majoritet. Efter sedvanliga förhandlingar, medvetna fördröjningar och kompromisser innebar det slutliga förslaget en möjlighet för federala myndigheter att köpa privat skog uppströms farbara vattendrag; Weeks hade spelat på de risker för översvämning och uttorkning som omfattande kalhyggen medförde. Hans nya lagförslag antogs, talmannen Cannon lade kuriöst nog ner sin röst, den relativt nyblivne president Taft (nära vän till sin föregångare Roosevelt) undertecknade lagen i mars 1911. Det kom att bli det viktigaste bidraget för att rädda biologiskt mångsidiga och vackra skogsmarker i, framförallt, östra USA.
Den lag som kongressen antog fick benämningen Weeks Act. Betydelsen av den blev, även vid sidan de 300 tusen hektar som skyddades i White Mountains, enorm. Över fyrtio National Forests, de kallas så, har skapats, till de hör Green Mountain, Pisgah, Allegheny, George Washington, Ottawa (i Wisconsin, inte Kanada), som alla idag är biologisk värdefulla skogar och tillhandahåller rent vatten, djurliv och rekreation. Weeks själv fortsatte sin politiska karriär som kongressledamot och senare krigsminister, men hans största bidrag till historien blev skogslagstiftningen.
