Höglands naturminne – Guckusko en masse

Synen är som bedövande. På ett brant område stor som en villaträdgård i kanten av Indalsälven formligen exploderar den exotiska orkidén Guckusko veckan före midsommar. Men harmlös är den inte, guckuskon, snarare en venusfälla av värsta slaget, i alla fall för sötsugna bin.

Guckusko i den norrländska barrskogen. En mäktig syn.

Text och bild: Dan Rosenholm

God vilja leder lätt fel. För Höglands naturminne höll det på att gå åt pipsvängen på direkten. Ursprungligen bedrevs här slåtter och bete, vegetationen hölls stången och ljuset nådde marken. Når området skyddades, 1957, upphörde verksamheten, ett klassiskt misstag i bevarandesammanhang. Förbuskning tog vid och sällsynta växter försvann. Problemet uppdagades och numera röjs området regelbundet. Dess största attraktion, de täta och frodiga bestånden av orkidén guckusko, klarade sig och mår idag prima. Platsen är skyddad både som naturminne, enligt svensk lag, och Natura 2000-område.

Det är här i Höglands naturminne de finns, närmast i bilden och till vänster nerför backen, nästan tvåhundra blommande guckusko veckan före midsommar..
Guckusko – en venusfälla

Vacker men ack så farlig. Guckoskon är en venusfälla, bokstavlig talat, det vetenskapliga släktnamnet Cypripedium betyder just venussko. Guckusko, Cypripedium calceolus, sticker ut både bland nordiska blommande växter och orkidéer. Det gäller såväl utseendemässigt, med sina stora, fantasifulla blommor i magnifika bestånd, som men genom sin utstuderade fortplantning. Dess läpp, det heter så på orkidéspråk, består av en gul, vaxaktig blåsa med en öppning på ovansidan. Ett slukhål skulle man kunna kalla det – så tycker nog i alla fall de bin och insekter som lockas dit. I dess botten gömmer sig eftertraktat godis i form av korta saftfyllda hår som besökande insekter ivrigt slickar i sig av. Det kan bli det sista de gör.

Guckuskons anatomi. Den gula blåsan, läppen, fungerar som fälla för sötsugna bin. På vägen ner passerar de märket (den ljusa, prickiga skivan till höger i öppningen). För att ta sig ut måste insekterna krypa under och upp genom de minimala öppningarna till höger. Ovanför finns ståndarknapparna där de får pollen på sig. Smart, men grym, konstruktion.

Guckuskon är nämligen så finurligt, och grymt, funtad att den insekt som väl tagit sig ner i den blåsformade läppens djup inte klarar av att ta sig upp samma väg. Lyckligtvis finns två smala öppningar som gör det möjligt att ta sig upp, i alla fall om man är tillräckligt liten. Förr eller senare upptäcker den mer eller mindre panikslagna insekten ljuset från utgångarna och börjar krypa ut. Eftersom två fertila ståndarknappar finns strategiskt placerade där de som bäst behövs fastnar ståndarmjöl, pollen, på flyktingarna. Lyckligt ute glömmer de snabbt sitt tidigare trångmål och söker sig mot någon ny lockande blomma. Det är då fortplantningens under inträffar, på väg ner i den gula läppens djup passerar den sötsugna insekten det skivliknande märket, vilket därmed pollineras. Förutsatt, alltså, att de tidigare varit i en annan blomma, det är nu det börjar bli knepigt, och överlevt. För det är inte alla garanterat.

Stackars liten. Insekt fångad i guckuskons läpp på jakt efter sötsakerna i dess botten. Eftersom den sannolikt är för stor för att ta sig ut är den dömd att kasta sig omkring tills energin tar slut och den somnar in för gott.

För vad händer de insekter, bin, som är för stora för att ta sig ut genom de specialdesignade små öppningar som bjuds dem? De blir kvar. De arma stackarna kastar sig hit och dit, hoppar, kryper och viftar med vingarna och dör så småningom av svält och utmattning. Det är det här som gör guckuskon till en alldeles äkta venusfälla, vilken lockande med ljuv sötma leder den frestade ända in till döden. Man får hoppas det i alla fall smakade gott. 

En tröst i eländet är att stora humlor, allas våra favoriter, är för runda om magen för att ens lyckas ta sig ner i läppens lömska djup. Det är inte så att de inte försöker, tvärtom, på den ena blomman efter den andra. Men misslyckas gör de varje gång och tur för dem är det.

Kalk och lagom med klövars tramp

Guckuskon förekommer lite här och var i Mellansverige och södra Norrland, på våta lövängar, i näringsrika barrskogar och i rikkärr, men är ingen växt man snubblar på av ren tur på skogspromenaden. Den betraktas snarare som en sällsynthet och vill man beundra dem måste man känna till lokalerna. Växten är utpräglat kalkkrävande, något som avslöjas av det vetenskapliga artnamnet calceolus, och inskränker sig till trakter med kalkhaltig berggrund och kalkmoräner. Miljön ska vara halvöppen, marken fuktig, markvattnet rörligt. 

Guckuskon är utpräglat kalkkrävande, miljön ska vara halvöppen, marken fuktig, markvattnet rörligt.

Främst förökar sig guckuskon vegetativt med rejäla jordstammar, vilket förklarar de täta bestånden, men sprider sig också tack vare mycket lätta frön även med vinden, upp till en kilometer tror man. Den gynnas av måttliga störningar, framförallt bete, som håller fältskiktet någorlunda öppet. Men trampet får inte vara för våldsamt, den klarar inte av att få rötterna mosade av klövars tramp. Förstår man deras växtvillkor inser man varför de iögonfallande guckuskobestånden i Höglands naturminne frodas just där de gör, den fuktiga norrsluttning de breder us sig över kunde betas men är för brant för att nås av vassa djurklövar.

Den örtrika norrsluttning i Höglands naturminne som Guckuskobestånden frodas i.