Över 200 år gammal kan den bli och anses vara en bidragande orsak till Julius Caesars invasion av Britannien. Här i Sverige fanns framåt slutet av 1600-talet förhoppningar om att de skulle förbättra landets krigsskadade statsfinanser. Drygt trehundra år senare är vi bekymrade för artens existens.
Text och bild: Dan Rosenholm
Den är uråldrig, flodpärlmusslan, från den tid då dinosaurierna fortfarande härskade på jorden, fossil tyder på̊ att arten är 80 miljoner år gammal. Idag, efter den stora artdöden för 65 miljoner år sedan, och dinosauriernas krasch, är flodpärlmusslan en av de djurarter som förmått leva vidare.
Dess vetenskapliga namn, Margaritifera margaritifera, betyder pärlbärare. När främmande partiklar, typ sandkorn eller parasiter, täcks med pärlemor (samma som insidan av musslans skal) bildas pärlor. Förloppet är ytterst makligt, likt årsringar på träd byggs lager för lager. Det här är inget unikt för flodpärlmusslan, alla musslor kan bilda pärlor, det som skiljer ut den, är de runda, vita pärlor som i sällsynta fall bildas och tilltalar en skönhetslängtande mänsklighet. Sökandet efter värdefulla pärlor kan i viss mån likställas med guldletarnas drömmar om rikedom, i det giriga romarimperiet sågs de som så pass attraktiva att Julius Caesar dokumenterade intresse anses ha bidragit till romarnas invasion av de brittiska öarna 55 år före vår tidräknings början (fast förstås, eftersom de aldrig lyckades inta ögruppens viktigaste områden för flodpärlmusslor i norr får man väl se den delen av invasionen som förhållandevis misslyckat).
Också i Sverige har den perfekta pärlan attraherat, historiskt bredde ett omfattande tjuvfiske ut sig. Mot stiftades lagar med stränga straff, under 1700-talet fanns särskilda pärlinspektörer och den som ägde ett vattendrag med flodpärlmusslor var tvungen att årligen lämna ett specificerat antal pärlor till fogden. Sedan flodpärlmusslan 1994 fredades enligt fiskerilagstiftningen är pärlfiske idag totalförbjudet.
Att lifta med öring
Den kan bli extremt gammal, flodpärlmusslan, ett av de mest långlivade djuren i vår nordiska fauna. Och de kan relativt enkelt åldersbestämmas; i och med att de främst växer under sommarhalvåret bildas, på liknande sätt som träd, årsringar i skalet. Den ålder de kan nå är imponerande, Sveriges äldsta kända exemplar, som hittades i norrbottniska Görjeån, visade sig vara hela 280 år. Imponerande!
Liksom sina motsvarigheter i de salta haven livnär sig flodpärlmusslan på att filtrera vatten genom gälarna. Funktionen är dubbel, blodet syresätts och de fångar näring ur mikroskopiska organiska partiklar. Samtidigt renas vattnet effektivt, så pass att de redan klara bäckarna sannolikt blir ännu klarare.
Fortplantningen är komplex, men någon typ av kul sex är det alls inte fråga om. I juli släpper hanmusslor ut spermier i vattnet som honorna får i sig när de filtrerar vattnet på jakt efter näring. Äggen befruktas och utvecklas till små̊ larver, glochidier kallade, som efter sisådär fem veckor släpps ut i vattenströmmen. Det är ingen barnbegränsning det här handlar om, en ensam hona producerar 3–4 miljoner glochidier under en säsong. Deras uppgift är entydig, om än inte enkel, det handlar om att fästa sig i gälarna på någon inte ont anande öring, eller möjligen lax. Där ska de, som i stort sett harmlösa parasiter, växa på sig fram till sommaren efter. Då har de utvecklats till halvmillimeterstora, miniatyrmusslor vilka, efter att släppt greppet om fiskgälarna, driver med strömmen för att sjunka mot en härligt ren sten- och grusbotten för att där grabba tag och gräva sig ner. Väl på plats växer de knappast så det knakar, centimeterstorlek når de efter fem till åtta år och könsmogna blir de i de sena tonåren, vid femton till tjugo års ålder.
De individuella chanserna för enskilda glochidier att bli mussla är minst sagt mikroskopiska, klart sämre än högsta vinsten på Lotto. Endast en av 100 miljoner individer lyckas etablera sig som mussla. Troligtvis innebär det, å andra sidan, att den troligen är en viktig födokälla för andra vattenlevande djur, det blir många larver att smaska på.
Det här sättet att fortplanta sig kan för oss tvåbenta landvarelser te sig komplicerat och alldeles våldsamt riskfyllt. Men tänker man efter inser man att lifta med ädelfisk är inget annat än ett smart sätt att sprida sig uppströms, vilket annars skulle vara i princip omöjligt. Det är en absolut nödvändighet för att överleva årmiljonerna.
Inte heller vuxna musslor är tvingade till ett helt stillastående liv, trots att man gärna skulle tro motsatsen. Tycker de förutsättningarna är alltför usla kan de flytta, både långväga och i grannskapet. Antingen släpper de taget, kastar sig i strömmen och hoppas på bättre lycka på en ny och bättre boplats nedströms eller, alternativt, utnyttjar de grannskapets möjligheter genom lokal förflyttning några meter längs bottnen med hjälp av sin fot, en grävmuskel.
Miljöindikator och levande arkiv
Flodpärlmusslan kräver klart, strömmande och syrerikt vatten med låga halter fosfor och kväve och ett pH över sex, Den behöver rena bottnar av grus och sten och vattenytan ska vara rimligt beskuggad av omgivande träd. Att där finns värdfisk, öring, röding eller lax, är en nödvändighet, ju mer desto bättre, sambandet är klart visat i forskning.
Den är alls ingen är perifer eller oviktig art (om det nu finns sådana), flodpärlmusslan, tvärtom. När vattenkvaliteten är tillräckligt bra för fortplantning, då kan man känna sig övertygad om att andra arter också har en utmärkt livsmiljö. Ett livskraftigt bestånd av flodpärlmusslor är en glasklar indikator på ett fungerande ekologiskt samspel. När fortplantningen inte fungerar, när man inte längre hittar små musslor, är det ett tecken på att något är fel i vattendragen och när de minskar i antal är det en larmsignal. Att hjälpa flodpärlmusslor att överleva är att samtidigt rädda mängder av andra djur.
Flodpärlmusslan fungerar dessutom som miljöarkiv i och med att den både blir mycket gammal och bildar årsringar. Med hjälp av årsmarkeringarna kan tillväxten, olika ämnen kan analyseras, till exempel tungmetallerna bly och kadmium, och man kan få en tydlig bild av historiska miljöförändringar.
Det är allt detta, plus en spännande biologi, som gör flodpärlmusslan så värdefull.
Sverige är kärnområdet
Här i Sverige är flodpärlmusslans naturliga utbredningsområde från Skåne i söder till Lappland i norr. Globalt är den nordligt cirkumpolärt och fanns ursprungligen vitt spridd över norra jordklotets tempererade delar, överallt där vattnet var rent, syrerikt och inte för surt, där bottnarna var av grus eller sand och ädelfisk trivdes. Riktigt så väl är det inte längre. Med ständiga försämringar i livsmiljö, vattengrumling, näringsläckage från jordbruk, miljögifter och försurning, har de försvunnit från mängder av vattendrag runt om i världen och Sverige. Än värre är att det i flertalet kvarvarande bestånd endast finns äldre individer som inte lyckats fortplanta sig och därmed riskerar att efter ett sekel eller så helt dö ut.
I Europa finns idag ungefär 1500 vattendrag med flodpärlmusslor med ett totalt antal musslor på ungefär 200 miljoner. Merparten finns på den skandinaviska halvön, 175 I Europa finns idag ungefär 1500 vattendrag med flodpärlmusslor med ett totalt antal musslor på ungefär 200 miljoner. Merparten finns på den skandinaviska halvön, 175 miljoner fördelade på runt tusen åar och bäckar. Förutom här i Skandinavien är de flesta andra europeiska vattendrag med flodpärlmusslor i dåligt skick och även om musslorna överlever klarar de inte fortplantningen. I praktiken finns Europas bästa musselvatten i Sverige, vi härbärgerar merparten av kontinentens flodpärlmusslor. Zoomar man in ytterligare ser vi att tyngdpunkten ligger i mitten av landet, kärnområde är Västernorrland med flodpärlmusslor i över fyrahundra vattendrag, många fortfarande livskraftiga. Samtidigt som vi gläder oss över möjligheten att iakta denna säregna, livsdugliga varelse på nära håll bör vi känna ansvarets tyngd, det är faktiskt på oss deras framtid hänger.
Navarån i Medelpad
Naturreservatet runt Navarån bildades 2008 och består av sjön Navarn, på 275 meters höjd, högst upp i området och själva Navarån med utlopp i Medelpads största sjö, Holmsjön. Initiala inventeringar gjordes 1994 och första kontakter med markägare togs 2002. De kommande åren fick markägarna ersättning och mark köptes av staten (representerat av Naturvårdsverket). I övrigt kan livet för de som vistas och bor i området fortsätta som vanligt, fiske är tillåtet, liksom sjöns normala båtliv.
Navarån består i stort av ett ostört, välfungerande vattensystem. Ån har aldrig varit speciellt hårt exploaterad, flottning har i huvudsak skett i separata rännor. Bottnarna är intakta, liksom stränder och kantzoner, variationerna i vattenstånd är naturliga. Tvärs ån löper högsta kustlinjen; i de övre delarna finns osvallad morän och i de nedersta finsediment. Fiskfaunan i Navarns klara vatten är inte heller ointressant, där finns abborre sik, lake, mört, gädda, storspigg, småspigg, nors och framförallt ett öringsbestånd som leker nedströms.
I ån frodas ett av Sveriges största, och klart tätaste, bestånd av flodpärlmussla, ungefär 200 tusen individer. Ungefär en femtedel är under fem centimeter och eftersom det dessutom finns musslor under två centimeters storlek vet man att föryngringen är normal. I ån finns förutom öring också stensimpa och bäcknejonöga. I och med att det finns ett vattenfall, som hindrar öringens vandring, är även musslorna indelade i två delvis åtskilda bestånd.
