Åstön – skjutområdet som blev naturreservat

Historiskt var tillvaron i Tynderö och på Åstön sällan okomplicerad. Väl befriade från Gävles fjärrfiskare invaderade ryssarna, brände och härjade. Med tiden blev Åstön skjutfält för luftvärnet, nu har det förvandlats till naturreservat. Där vandrar man längs klippor som nästan nyss skjutit upp sig ur havet och beundrar Gävlefiskarnas 450-åriga kapell.

Text och bild: Dan Rosenholm

Ungefär tusen år före Kristus höjde sig de kobbar och skär som skulle bli Tynderölandet och Åstön ur havet. Då hade sextusen år förflutit sedan inlandsisen dragit sig undan längre inåt landet. Vartefter marken steg upp ur Östersjön bearbetades den av vågor och stormar – århundrade efter århundrade. De hällar som idag dominerar Åstöns strandlinje slipades blanka och moräner svallades ur, kvar lämnade de grövsta materialen.

Ungefär tusen år före Kristus höjde sig de kobbar och skär som skulle bli Åstön ur havet
Ungefär tusen år före Kristus höjde sig de kobbar och skär som skulle bli Åstön ur havet, Siktlinjen ligger längs Rysshamnshalsen, snacka om talande namn.

Närmare inlandet i väster formade Indalsälvens vattenflöde landskapet. I Tynderö och Söråker blottlade landhöjningen älvens avlagringar, vilka förvandlades till finfina södersluttande jordbruksmarker (det milda klimatet runt Alnö har inte gjort saken sämre). Processerna fortsätter än idag, sakta blottar sig sundet mellan fastlandet och Alnö, på norra och östra sidan är vattnet inte djupare än att man kan korsa mesta sträckan genom att gå på botten.

Gävlefiskarna försvann och ryssen kom

Det är havet som präglat Åstöns och Tynderöbygdens historia. Vi befinner oss i den del av landet där landhöjningen varit som snabbast med en högsta kustlinje runt 270 meter. Det var först för tretusen år sedan som Åstöns första kobbar stack upp ur vattnet och människor så småningom kunde bosätta sig där. Vi hade då nått fram till sen bronsålder (den tid många av Norrlandskustens stengravar härstammar ifrån). Klimatet var varmt och torrt, man levde i huvudsak som jägare – djur som älg, bäver, säl och hare fanns på matsedeln – och som fiskare. Ungefär 500 år före vår tideräknings början blev klimatet svalare och fuktigare, jordbruket började ta fart, en bondekultur utvecklades och bronsålder övergick till järnålder. Livet gick sin gilla gång, släkte följde släkte och århundradena gick.

Det var på 1500-talet som fiskare från de, för den tiden, överbefolkade och utfiskade fiskevattnen runt Gävlebukten började att sommartid segla upp längs Norrlandskusten på jakt efter bättre fångstlycka. Gävlefiskarna kom att fram till modern tid sätta sin prägel på Medelpads- och Ångermanlandskusten, det var de som etablerade alla dessa fiskelägen man som turist beundrar.

I Skeppshamn, på Åstön, finns fiskarmuseum, kapell, båthus och snäckbeströdd strand.
I Skeppshamn, på Åstön, finns fiskarmuseum, kapell, båthus och snäckbeströdd strand.

Väl inne i 1600-talet blev livet i trakterna av Tynderö och Åstön extra tuffa, förutom konkurrens om fisket drabbades de av usla skördeår. Så stor var fattigdomen att när Gustav II Adolf besökte på sin Eriksgata befriade han bygden från skyldigheten att skicka rotesoldater och bistå Sveriges krigsmakt med utsäde, mat och utrustning, Roteringsbefrielsen, som det kallas, upprepades sedan av följande regenter och som en konsekvens förflöt här resten av århundradet i relativ lugn och ro, Sveriges myckna krigande till trots. Inte minst slapp man offra sina söner under det trettioåriga krigets svenska härjningar på kontinenten. Dessutom fråntogs Gävlefiskarna sina rättigheter till oinskränkt fiske under 1700-talets första år och lokalbefolkningen fick äntligen ha mer av sin strömming i fred.

Men underbart är kort. Under maj månad 1721, efter att Karl XII blivit skjuten längs gränsen till Norge, gick den ryska flottan till angrepp mot svenska kusten. I likhet med hela Sundsvallsbukten drabbades trakterna kring Tynderö svårt. I två dygn stannade ryssarna med trettio galärer och lika många skärbåtar i Tynderösundet medan deras ryttarkosacker brände i stort sett alla hus, trampade ner åkrar, slaktade boskap och förstörde gärdsgårdar. Ett hus i Åvike norr om Åstön klarade sig, den smarta kvinnan som ägde det hälsade kosackerna med dukade bord. För att bygga nya bostäder blev man dessutom tvungen att hugga ner det mesta av skogen.

Skeppshamns kapell uppfördes sannolikt redan 1560 av Gävlefiskarna men flyttades till sin nuvarande plats först 1768.
Skeppshamns kapell uppfördes sannolikt redan 1560 av Gävlefiskarna men flyttades till sin nuvarande plats först 1768. Vintertid, användes det som förrådsbod för fiskeredskapen.

När Tynderö- och Åstöborna väl hämtat sig koncentrerade de sina krafter på att monopolisera fisket och utestänga andra från sina fiskevatten. Detta med lyckat resultat, i alla fall enligt domstolsprotokollen och alla protestskrivelser det resulterade i. Men fisket var arbetskrävande, från 1760-talet finns en rapport om att strömmingsfisket absorberade såväl alla män som kvinnor under hela juni månad.

Från andra halvan av 1700-talet bildades sammanhängande byar, fattigvård inrättades och barnen fick skolundervisning. Sjöfartens utveckling ledde till att lotsstationen på Åstholmen anlades 1821. Den explosiva framväxten av träindustrin resulterade i ett sågverk i relativ närhet (de flesta låg annars på Alnö). År 1860 blev man slutgiltigt av med de sista Gävlefiskare som utarmat kustens fiske under mer än tre århundraden. Utvecklingen tickade på, fiskare och småbönder omskolade sig till sågverksarbetare och flyttade närmare industrierna. Andra världskriget medförde att luftvärnsregementet i Sundsvall förlade sitt skjutfält på Åstön, det kom snart att betraktas som Sveriges för ändamålet bästa. Efter nedläggningen i början av 1980-talet sanerades området och förvandlades till naturreservat.

Leskäret var lite av riktmärke när luftvärnskanonerna övade målskjutning mot så kallade korvar dragna av vanliga propellerplan.
Leskäret, längst bort i bilden, var lite av riktmärke när luftvärnskanonerna övade målskjutning mot så kallade korvar dragna av vanliga propellerplan tvärs Åstöns kustlinje.

Alnögångar och, oj, migmatiserad metagråvacka

Vi börjar med Alnögångar, vad är det? Nej, det är inte något fiffigt sätt att ta sig mellan Åstön och Alnö. Det är inte ens något man kan gå på. Och de ligger inte på Alnö.

För ungefär 560 miljoner år sedan fanns där Alnö idag ligger, tvärs över sundet från Tynderö och Åstön, en rejäl vulkan. Bland geologer är området lite av världskändis, här bildades sällsynta bergarter som alnöit, borengit, sövit och nefelinsyenit. När vulkanens heta lava pressade på underifrån sprack urberget även en bit bort från dess centrum. Sprickor uppstod både radiellt ut från vulkanens centrum och koncentriskt runt den, de bildade rutmönster. Den lava som pressades upp i sprickorna stelnade till gångar av avvikande bergarter. I Mellannorrland är diabas en vanlig gångbergart, men i trakterna runt Alnö hände det sig att också rara Alnöbergarter trängde upp ur underjorden och bildade, just det, Alnögångar.

När vulkanens heta lava pressade på underifrån sprack urberget och den lava som pressades upp stelnade till gångar av avvikande bergarter.
När vulkanens heta lava pressade på underifrån sprack urberget och den lava som pressades upp stelnade till gångar av avvikande bergarter.

På Åstön finns dessutom en del annat intressant i geologiväg, som rapakivigranit den röda bergart som format mycket av Höga kusten. Även om man inte förstår alla bergartsnamn är det bara att titta ner när man vandrar så inser man komplexiteten, och skönheten, hos Åstöns klippor. Gångar och rutnät syns tydligt.

Och så var det här med den tungvrickande ordet migmatiserad metagråvacka. Vad kan det vara? Det är vad Åstöns berggrund i huvudsak består av. Gråvacka är en sedimentär bergart, det vill säga skapats efter att gammalt berg vittrat ner och förvandlats till grus, sand och lera som sjunkit mot havets botten, där hamnat under högt tryck och bildat nytt berg. När gråvackan sedan bearbetades av hetta, rörelse och tryck i samband med att den svekofenniska bergskedjan bildades för 1750 till 1900 miljoner år sedan omvandlades den till gnejsliknande bergarten metagråvacka. Vi rör oss, som ni förstår, i för människor ofattbara tidsrymder. När den redan urgamla berggrunden ännu en gång bearbetades av värme och tryck från uppträngande lava kallas det för migmatisering. Så begreppet migmatiserad metagråvecka är inget annat en än kortfattad beskrivning av bildningsprocessen. Sådana är de, geologerna.

Så i sammanfattning. Klipporna på Åstön består i huvudsak av migmatiserad metagråvecka. När vulkanen på Alnö gick loss för över 500 miljoner år sedan så sprack den både kors och tvärs och i sprickorna där lavan pressades upp bildades, bland annat, Alnögångar.

Det finns inte bara klippor på Åstön, utan också sandstränder för badsugna, som här i Åkeröviken.
Var lugna. Det finns inte bara klippor på Åstön utan också sandstränder för badsugna, som här i Åkeröviken. Fast förstås, vattnet är mer inbjudande på sommaren.